Nämn förtrycket vid dess rätta namn!

Det är inte alltid lätt att närma sig komplexa frågor eller hålla isär äpplen och päron och det är inte alltid smärtfritt att försöka, men ibland är det rent förödande om vi inte gör det. I ljuset av Fadime Sahindals minne vill jag mer än någonsin lyfta fram vikten av att våga se sanningen, säga sanningen och arbeta utifrån sanningen. Hur kan någon på fullaste allvar mena att kampen mot hedersvåld är rasistiskt eller att barnaga här i Sverige kan liknas vid ett sorts svenskt hedersvåld? Se ledaren i SvD. Jag blir verkligen upprörd och inte minst för att sådan smörja kommer från delar av feministrörelsen som säger sig kämpa för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Höljd i dunkel bakom en kulturrelativistisk dimma osynliggörs så det fruktansvärda förtryck som många kvinnor, men även män är utsatta för. Se tidigare blogginlägg. Genom att förneka att hedersvåld finns i rädsla att det ska spä på islamofobin så handlar man ju just så som man inte vill, nämligen rasistiskt - det är ödets ironi!

När jag arbetar med temat mänskliga rättigheter väcker det ofta frågor om religion, kultur, förtryck och rasism. Flera elever har en mycket förenklad bild av Islam och muslimer, en bild som också förstärks med hjälp av bl.a.medias rapportering.Se bl.a. Mattias Gardell. Förstärks elevers svartvita bild av Islam genom att man i skolan fördjupar sig i frågan om hedersvåld? Ja frågan kan verka konstig, men tyvärr är det många som ängsligt svarar ja på den frågan.  Onekligen finns alltid risken att fortsatta kunskapsluckor i kombination med information om hedersvåld kan få en motsatt effekt, i synnerhet om utmaningen att lyckas nyansera en komplex bild inte lyckas. Däremot kan vi vara helt säkra på att fördomarna mot exempelvis muslimer inte försvinner för att man låter bli att tala om hedersvåld. Kunskapen om hedersvåld som i sig kan bidra till ett framtida framgångsrikt arbete för att motverka denna typ av våld begränsas ju också.

Personligen ser jag snarare elevernas nyfikenhet blandat med ilska som ett utmärkt tillfälle att tillsammans med eleverna nyansera bilden. Vi kan då under en tid diskutera skillnaden mellan kultur och religion och mellan sekularism och teokrati. Man kan också diskutera frågan om olika tolkningsföreträden, om etnocentrism och kulturrelativism.  Förhoppningsvis sår man som lärare ett frö. I bästa fall växer långsamt en mer gråvit bild fram. En bild som visar att muslimer är individer som tolkar och utövar sin religion på en mängd olika sätt. En bild som visar att hedersvåld handlar om traditioner och mekanismer som oftast inte leder till att en familjemedlem dödas, men som är fruktansvärda för de utsatta att leva under ändå och om att dessa traditioner och mekanismer också förekommer bland andra grupper, inte minst kristna. Under kursens gång återkopplar man sedan ett flertal tillfällen till temat och diskuterar dessa frågor även på religions- och historielektionerna. Allt eftersom börjar kanske det lilla fröet gro, fröet som om det kommer i god jord kan växa och bli en planta. Vissa fröer kan faktiskt även ligga till synes döda under åratal för att sedan plötsligt gro.

Vi får inte väja för att synliggöra och kämpa mot förtrycket oavsett var det finns och oavsett om det sker i det lilla eller i det stora sammanhanget. Låt oss inte förblindas av vår egen ideologi eller bekvämlighet. Låt mig slippa höra att jag är rasist när jag vill kämpa både mot islamofobin och mot hedersvåldet. Säg inte till mig att jag blundar för andra folkmord bara för att jag vill uppmärksamma Förintelsen på Förintelsens minnesdag. Säg inte att jag är emot religionsfrihet rent allmänt bara för att jag problematiserar förtryck som kan förekomma bland vissa religiöst fanatiska grupper. Sluta säg att jag accepterar lidande hos de palestinska folket bara för att jag erkänner Israels existens. Tänk om vi alltid nämnde förtrycket och förtryckarna vid deras rätta namn!