Härom dagen besökte jag och min familj Polhemutställningen på Tekniska museet i Stockholm. Det är en ovanligt sevärd utställning, som ger en bild inte bara av Polhem som person, entreprenör och pedagog utan också av det samhälle Polhem levde och verkade i. Som besökare får man se hur kartan förändras under Polhems levnadstid, skillnaden mellan dåtidens och dagens demografi och vilka regenter som avverkat varandra mellan 1662 och 1751. Man får också veta att över 90% arbetar inom jordbruket vid 1600-talets slut, men endast 1% inom handel osv.
Christopher Polhem var en man med stora visioner och en man som var långt före sin samtid, men Polhem var också en person som slog sig upp ur underläge, en person som kämpade med teorin fast han med dagens mått mätt antagligen hade såväl dyslexi som ADHD. Redan tidigt intresserar sig Polhem för mekaniken, men inser efter hand att han behöver även de teoretiska kunskaperna för att komma vidare. Han kämpar hårt på egen hand och kan inte sova på nätterna för att han ständigt vill hitta nya svar.
Det är dock hans praktiska färdigheter som öppnar dörrarna till universitetsstudier och genom att lyckas få igång Uppsala domkyrkas klocka inser många hans briljans. Frågan är vilka vägar Polhem hade tagit i dagens samhälle. Hade han blivit sedd i den svenska skolan eller hade hans funktionsnedsättning hamnat i fokus? I slutet av 1600-talet var exempelvis stavningen mer fri något som märks om man läser någon av Polhems texter där han gotländska diftonger syns i stavningen. Det som är mycket tydligt är dock den egna drivkraften och övertygelsen, en drivkraft som leder till envist tragglande och säkert en del tråkiga uppgifter, men också till att Polhem gick sin egen väg, en väg mot strömmen för att visa på något nytt.
Hur uppmuntrar vi Polhems färdigheter i skolan idag? Hur tar vi tillvara på den praktiska kunskap som många elever har? Hur motiverar vi dessa elever att nå riktigt långt även om de har svårt teoretiskt? Vilka krav ställer vi för att en elev ska nå ett uppsatt mål? Vad har högst status när det gäller synen på en blivande ingenjör?
En fråga som alltjämt mal i mitt huvud är hur och om vi upptäcker dagens motsvarigheter till Polhem. Vilka är i dag långt före sin tid. Finns de just i ditt klassrum? Tänk om det är samma personer som spottar snus framför dina fötter? Tänk om det är samma personer som beskriver något som i dina ögon verkar helt uppåt väggarna, men som i själva verket.....
Personligen tror jag inte det finns några genvägar. Det fanns inga genvägar för Polhem och det finns inte heller för dagens och morgondagens stora entreprenörer. Allt är inte roligt. Mycket av den kunskap och de färdigheter som ingår för att nå ett önskat mål innebär uppoffringar, tålamod och misslyckanden längs vägen, något som Polhem verkligen fick erfara. Det är också något som blir än tydligare om den stora övertygelsen och drivkraften kanske inte finns från början. Det är heller inte lätt att ifrågasätta eller gå mot strömmen, vare sig som elev eller lärare. Dessa saker tycker jag är otroligt viktiga att ha i åtanke när vi diskuterar entreprenöriellt lärande i skolan.
Polhem hade säkert varit en av de 13000 Outdrops som skolan producerar per år. Kan tycka att normaliteten är allt för förhärskande i skolan. Det finns liten plats för de som avviker både positivit och negativt. För det är i den kategorin du hittar de som är samhällsomdarnare på ett eller annat sätt.
SvaraRaderaSamtidigt måst jag säga att din beskrivning är slående på ett personligt plan. Logik, matte och teknik har aldrig varit mitt problem utan det där som stavas dyslexi. Det tog många år av slitande både med att skriftligen formulera sig som att läsa. Till slut hittade jag min väg. Men det var först när jag fick bekräftat att jag inte var dum utan hade ett lite handikapp, att de där fyra centra i hjärnan som bildar vår förmåga till att skriva och läsa hade en liten defekt.
De viktigaste är väl att alla blir sedda som individer och inte som ett elevkollektiv.
Jag håller med dig om att vi ska bemöta alla elever som individer och verkligen arbeta med att fokusera på begåvningen och inte funktionsnedsättningen. Där tror jag att vi har en bit kvar i den svenska skolan. Även om syftet är gott och man vill hjälpa är min upplevelse att man redan på dagis fokuserar mer på själva funktionsnedsättningen är på begåvningen. Det kan i värsta fall få som följd att personen i fråga känner sig dum, fast h*n inte alls är det utan kanske tvärtom synnerligen begåvad.
SvaraRaderaDet jag vill understryka är också att även om vi lärare möter eleverna som individer gör vi det utifrån vår egen referensram, vår egen tolkningshorisont, vår egen förförståelse och vår egen medelklassnorm som det ofta handlar om. Jag tror att det är viktigt att alltid vara medveten om det.
Gertie,
SvaraRaderaDet här med entreprenöriellt lärande är intressant och i grunden är jag positivt inställd till detta. Men vi måste förhålla oss kritiska så att vi inte hamnar i eventuella fällor som innebär att detta blir en frälsningslära. En del av de argument som har framförts för och emot är kända sedan den omfattande diskussion som vi hade förra året om katederundervisning.
Under den debatten argumenterade jag för mycket av eget arbete och mot katederundervisning. Nu kan jag inte argumentera för något av det utan har istället valt att helt fokusera på en metod som jag har valt att kalla för den kollaborativa undervisningen. Där handlar det om att stärka samarbete & kommunikation i klassrummet mellan elever, men också mellan elever och lärare.
Eleverna är inte längre bara konsumenter av kunskap utan de är också producenter av kunskap. För min del handlar det om att skapa ett aktivitetsbaserat lärande. Detta ställer naturligtvis krav också på examinationen. För min del är examinationen inte bara ett sätt att kolla vad eleven kan utan också ett sätt att öka samarbetet och kommunikationen i klassrummet. Fredrik
Fredrik, Jag är skeptisk mot entreprenöriellt lärande som en sorts frälsningslära. För mig är det självklart att färdigheter som kreativitet, initiativtagande och samarbetsförmåga bör uppmuntras och stimuleras att utvecklas.
SvaraRaderaOlika lärare använder olika metoder för att hjälpa eleven att nå målen och det är målen som bör stå i centrum. Jag kan absolut hålla med dig om att proven kan utgöra en del av metoden att nå målen även om de också används för att utvärdera kunskaper och färdigheter. Jag är däremot förvånad över hur allt större del av det som ryms i själva professionen blir mer och mer reglerat utifrån, vilket jag ser som att förtroendet för lärares yrkesskicklighet minskar. Inte undra på att lärares status sänks.
Ännu en gång skriver vi på liknande teman, Gertie. Tankeväckande det där med Polhem och diagnoserna. Jag såg ett seminarium om hjärnan (UR) där man berättade att dyslektiker har mycket lättare att hitta svarta hål än andra och att många av de mest framträdande astrofysikerna är dyslektiker. Vi behöver vara mycket mer ödmjuka inför de hjärnor som uppenbarar sig i våra klassrum.
SvaraRaderaDet låter spännande Helena och jag gillar verkligen din formulering om ödmjukhet inför hjärnorna i våra klassrum.:-)
SvaraRadera@Helena,
SvaraRaderaVet du vad det programmet hette eller har du någon länk till programmet? Det verkar intressant och något som vi alla borde titta på!
Hej
SvaraRaderaJag skulle behöva komma i kontakt med dig för att skicka en bok om en ny app som ska lanseras. Har du möjlighet att kontakta mig, så kan jag berätta mer, alternativt skicka en adress som jag kan skicka boken till.
Johan Ranstam
0709-586186
johan.ranstam@undermarken.se
Tack för intressant läsning och kommentarer.
SvaraRaderaTack Naima.:-)
SvaraRaderaAppropå dyslexi ska vi ha en konferens med temat "Är adhd och dyslexi välkomna särbegåvningar" Kolla in www.uddabra.se
SvaraRaderawww.erikwi.se