Jag har under en tid haft otrolig skrivkramp. Det är som om orden inte vill sig och trots att jag har mängder av intressanta ämnesområden att skriva om så bara går det inte att formulera tankarna. Nedan följer i alla fall en liten text som kan mana till eftertanke. Läs också ett tidigare inlägg jag skrivit om konspirationsteorier och källkritik samt Helena von Schantz mycket läsvärda inlägg om härskarteknik. Bertil Törestad skriver om människors behov av hierarkier som ett led i att förstå mobbningens mekanismer. Plura reflekterar kring de kränkningar som sker på Lundsberg. Vad gör du på din skola när du ser en kollega eller elev utsättas för härskarteknik? Hur reagerar du på berättelser som verkar ofattbara? Var går gränsen mellan normal skepsis och sund kritisk förmåga å ena sidan och nojighet och konspiration å andra sidan? Vilket ansvar har vi som individer när "konspirationsteorin" i själva verket visar sig vara sann? Vad kan vi lära oss av historien? Läs också den hemska artikeln om de försvunna barnen i Spanien.
På en arbetsplats någonstans i Sverige
Allt är inte vad det synes vara
Den roliga kollegan
Den hyggliga
Den charmiga
Han med det glittrande skrattet och gitarren
Han den verbala
Han som chefen litar på fullt ut
Han som ingen skulle tro
Han som alltid ställer upp
Han som plötsligt väljer ut EN person (är det en slump?)
Han som väljer ut just honom - han den snälle
Den seriöse
Han som alltid ställer upp
Han som nu utsätts
Han som inte får ta del av de oskrivna rättigheter andra har
Han som anklagas för småsaker och förlöjligas för desamma
Han som aldrig premieras för det han gör, men ständigt ifrågasätts
Han som osynligt trampas på
Vem ser? Vem förstår? Vem sätter stopp?
Går det att stoppa något som är osynligt? Kommer de andra att förstå? Kommer chefen att förstå?Kommer det att bli värre?
Samtidigt i Spanien
Är hon galen?
Hon som inte känner igen den lilla döda nedfrysta bebisen
Hon som bara vet att hennes barn inte är dött
Hon som inte slutar att drömma
Hon som letar
Hon som söker svar
Är hon galen?
Hon mot nunnan
Hon mot läkaren
Hon mot hela samhället
Är det på riktigt? Kan det vara på riktigt? Är det en konspiration?
Fint känt och formulerat, Gertie!
SvaraRaderaTack Bertil!:-)
SvaraRaderaKanske är det så att när de riktigt svåra frågorna måste mötas, då behövs det tid. Vi lever i en tid där de lätta lösningarna är hyllade och eftertanke som tar tid är en skön motvikt.
SvaraRaderaTack för ett inlägg som manar till mycken eftertanke, Gertie. När saker inte är helt klara och entydiga finns det en stark kraft att tolka på det sätt som gagnar en själv bäst eller som skyddar från obehag. Den kraften är farlig. Den får oss att väja undan när vi istället borde skärpa blicken och spetsa öronen.
SvaraRaderaJan, det är min upplevelse också. Tankar tar tid och det måste de få göra, i synnerhet när det handlar om komplexa frågor. Sedan är det så klart också super att ha ett kvicksilverintellekt, men det är en annan sak.:-)
SvaraRaderaHelena, du är mycket klok och klarsynt. Civilkurage är något som de flesta av oss behöver betydligt mer av.
SvaraRaderaGertie, civilkurage är ett återkommande tema hos oss båda. Det är ju bra, med tanke på vårt yrke. :)
SvaraRaderaJa du har rätt Helena och jag tror det är ett ämne man ständigt behöver återkomma till eftersom civilkurage ofta har ett högt pris. Det är så mänskligt att fega ur när det kostar på. Själv försöker jag hämta kraft från de gånger jag handlar på ett sätt som gör mig stolt istället för att döma mig själv för hårt de gånger jag faktiskt inte vågar fullt ut. Jag är därför också så tacksam att jag har flera förebilder som modigt kämpar för de mest utsatta oavsett om det handlar om deras egna barn, elever, patienter, kollegor eller andra utsatta personer/grupper såsom flyktingar.
SvaraRadera