I onsdags var jag på kurs om flickor och AST (autismspektrumtillstånd) på Aspergercentrum . AST är ett samlingsbegrepp för alla de diagnoser som på ett eller annat sätt kan knytas till autism. Asperger är en sådan diagnos och jag har fått lära mig att man hädanefter kommer använda begreppet AST så det gör även jag.
Erfarenheter visar att många tjejer med en diagnos inom autismspektrumet eller deras föräldrar m.fl inte känner igen sig i den forskning som publicerats. Ofta är den forskningen baserad på killar. Det gäller även kunskapen om ADHD. Tjejer med AST har delvis en annan typ av problem och deras funktionsnedsättning kommer också till uttryck på ett annorlunda sätt än hos killar. Ny forskning visar att tjejer med AST inte upptäcks i samma utsträckning och inte heller tas på lika stort allvar inom vården.
Det finns en mängd kriterier som samtliga uppvisar tecken på AST, det vill säga någon typ av diagnos inom spektrumet. Gemensamt hos de flesta med en autistisk diagnos är att interaktionen ofta blir problematisk på grund av svårigheten att läsa av mimik, röstlägen och symboliska uttryck mm. Andra vanliga kriterier är en överkänslig perception och det kan gälla såväl synintryck som beröring och hörsel. Det jämte en ofta bristfällig grovmotorik och ojämn inläringsförmåga leder inte sällan till att omgivningen upplever dessa personer som udda. Det innebär ofta att dessa personer har svårt att hitta "riktiga" vänner. Det sociala blir det huvudsakliga problemet oavsett om h*n har ett lågt, normalt eller exceptionellt högt IQ.
För en tjej blir denna funktionsnedsättning mer tydlig. Oavsett förklaring (biologisk, konstruktuvistisk eller bägge delarna) så finns en tendens att flickor i högre utsträckning leker med varandra. Medan killar kan samlas kring en aktivitet såsom dataspel så är tjejers lekar mer sammansatta och bygger på en annan typ av interaktion där symbolik och rollspel är viktigare. Det blir kompisen och inte aktiviteten som styr. Samtidigt upptäcks tjejer med diagnosen AST generellt sett senare. Kanske kan det bero på att förväntningar på tjejer ser annorlunda ut än på killar i skolan. En typisk tjej med AST sitter för sig själv och pysslar. Hon stör oftast inte undervisningen och är en så kallad "duktig" flicka. Samtidigt söker sig hon till kamrater eftersom det ofta, inte alltid, finns en tydlig social strävan.
AST såsom spektrum är också komplext. Nya kriterier såsom perception antas och andra kriterier problematiseras. Ett sådant kriterium är att en person med AST specialiserar sig inom ett enda intresseområde, något som visat sig stämmer bättre in på killar med AST. En person är heller inte lika med sin diagnos utan har sin egen personlighet precis lika mycket som andra. Självklart kan tyckas, men hur bemöts h*n av omgivningen? Det finns exempelvis föreställningar om att personer med AST saknar empati. En given fråga är då om empati handlar om medkännande eller om förmågan att läsa av andras känslor? Något de flesta tycker kännetecknar AST är en social oförmåga och oftast finns bilden av en person som undviker social kontakt, som inte fäster blicken och som går in i sin egen lilla värld. Den bilden stämmer ofta, men den måste problematiseras. Handlar det om att inte vilja ha kompisar eller handlar det om att inte klara av det sociala samspelet?
I skolan står vi inför flera utmaningar och det behövs djupare kunskap om neuropsykologiska diagnoser i allmänhet och AST i synnerhet. Som jag tidigare skrivit kan lärares bemötande få onödiga konsekvenser för en person med AST. Personligen tycker jag att fokus i för hög utsträckning ligger på problemen och att förmågor såsom kritiskt tänkande hos dessa personer tappas bort. Vad tycker du som förälder och/eller lärare? Vilka erfarenheter har du?
Som alltid måste vi se upp med överdiagnostisering i detta sammanhang. Det är så mycket mer önskvärt för föräldrar och andra att få en diagnos. Man tror sig då ha fått en förlaring, när det i själva verket blott är en benämning man enats kring. Människors varierande egenskaper och olika sätt att vara kan vara "normala" men lite udda.
SvaraRaderaGertie,
SvaraRaderaAlla människor är unika och lika mycket värda. Det är mitt förhållningssätt till det här. Vi måste se elevers olikheter som en tillgång och inte som ett problem. Det är inte eleven utan undervisningen som ska förändras.
Läroplanen anger att jag har ett särskilt ansvar som lärare för elever med funktionshinder. Det här kommer bli ännu viktigare framöver här nu när de elever med asperger och autism som tidigare gått i särskolan nu flyttas över till den vanliga grundskolan.
Det som oroar mig är inte att dessa elever nu flyttas över från särskolan till grundskolan för det är i grunden bra tycker jag som gillar det här med inkluderande syn och arbetssätt utan det som oroar mig är att man grovt har åsidosatt finansieringen av den här reformen som så många gånger tidigare när det gäller skolan.
Risken finns att de här eleverna går från en exkluderad miljö till en annan. Jag hoppas att dessa elever får komma in i ordinarie klasser då jag tror på detta, men är rädd för att det inte kommer bli så.
När det gäller elever med asperger så tror jag att det är bra att börja med det eleven ifråga är intresserad av. Många av dessa elever har smala intressen såsom till exempel att de är väldigt duktiga på att ta bilder.
Låt oss då ta tillvara på detta intresse hos eleven. Då får vi det så mycket lättare sen och dessutom kan eleven nå ett godkänt betyg förhoppningsvis. Min utgångspunkt är att alla elever kan nå målen bara de får redskapen att faktiskt göra det.
Intressant det du säger Bertil "Människors varierande egenskaper och olika sätt att vara kan vara "normala" men lite udda". Jag håller med dig och önskar att människor blev bemötta som individer med sina styrkor, brister och personligheter. Tyvärr fungerar inte alltid skolan så. Vissa elever ses mer som problem som ska lösas fast de verkliga problemen kanske ligger i en intolerans från de så kallade "normala".
SvaraRaderaDäremot kan det vara bra att veta att det finns en rättvis förklaring till varför exempelvis en elev tittar ut genom fönstret istället för på den som talar och att den förklaringen är en överkänslighet för hörsel och/eller synintryck.
Det är ändå spännande att fundera kring vad de framtida historikerna kommer säga om diagnossamhället si sådär 50-100 år framåt i tiden.
Jag håller med dig i mycket Fredrik och gillar ditt förhållningssätt till elever som unika och lika värda. Samtidigt tror jag inte det är så enkelt. Jag tror risken är överhängande att vi ändå stirrar oss blinda på problemet och försöker bemöta eleven positivt utifrån det, t.ex. genom att hitta den speciella begåvning du talar om. Det är för övrigt det här med speciellt intresse som har visat sig stämma bättre in på killar än tjejer.
SvaraRaderaNär det gäller personer med AST tror jag vi mer än någonsin måste försöka tänka utanför ramarna. Jag tror det sätter prov på lärarens kreativitet, lyhördhet och empati. Framför allt tror jag att det kräver kunskap om AST, vilket jag menar saknas i stor utsträckning även bland flera specialpedagoger. Utan den kunskapen kan bemötandet få negativa följder.
Precis som Bertil påpekar tror jag också ett problem är att vi fixerar oss vid diagnosen som sådan och inbillar oss att den i sig löser alla problem. Trots att vi vill behandla alla elever likvärdigt mötet vi vissa elever utifrån en stereotyp föreställning. Det är det jag menar med att eleven på ett sätt ses som sin diagnos.
Mycket klokt här. Som att det ökade kravet på inkludering av elever med AST inte följs av ökade resurser. Det är märkligt. Att vi ska möta alla elever, med eller utan diagnos, med eller utan AST utifrån individer. Vi är alla lite normalstörda och var går gränsen? Att vi ska möta elever utifrån det som intresserar dem. Det gäller ju alla elever förstås! Och att man ska skilja på förmågan att umgås och viljan att umgås.
SvaraRaderaDet är viktigt att tänka på att det är miljön som skapar funktionshindren... genom kunskap och förhållningssätt kan vi minska dem radikalt för de här eleverna. Struktur, förutsägbarhet, ställtider och reträttvägar är ett bra grundtänk.
Tyvärr Gertie, så får varken pojkar eller flickor hjälp i den utsträckning de behöver och har rätt till. Så jag tror vi ska vara försiktiga med genusperspektivet. Det finns så stora skillnader mellan individerna att könsperspektivet kanske inte alltid är det mest relevanta.
En fördel för flickor är att de oftare vill tala om sina problem än killar vilket underlättar för lärare, BUP, HAB, föräldrar och andra. Men även här är ju individskillnaderna stora.
Jag blir glad av att läsa dina ord.
SvaraRaderaSjälvklart bör både tjejer och killar få bli sedda och få den hjälp de behöver oavsett kön, men det är ändå intressant att ta del av forskningen. Kanske är det då lättare att bemöta personer med AST på ett bättre sätt? Jag tror t.ex. det ligger mycket i att flickor många gånger har lättare att prata om sina upplevelser, vilket underlättar som du säger. Samtidigt är det oerhört viktigt att inte utgå från detta eftersom vi alla till syvende och sist är individer med unika personligheter.
Gertie,
SvaraRaderaFör min egen del är jag oerhört kritisk till den här fokuseringen som har blivit på diagnoser. Det blir lätt en väldig fokusering på vilka problem och brister som eleven har istället för att se till vad eleven är bra på.
Det kan i bästa fall vara värt som lärare som jag ser det att ha det i minnet att en elev har en diagnos, men det är också något jag ställer mig frågande till. Alla elever är lika mycket värda och har samma rättigheter.
Alla elever kan nå målen. Det är mitt sätt att förhålla mig till det här i alla fall. Det handlar bara om att de ska få redskapen för att göra det.