Jag har funderat en del kring detta med erfarenhet. Här tar jag mig friheten att filosofera lite kring begreppet. Erfarenhet ses ofta som något bra - arbetslivserfarenhet eller erfarenhet av att organisera sig osv, men vilken typ av erfarenhet är det vi värdesätter egentligen och varför? Hur är det med livserfarenhet i stort? Vilka konsekvenser får våra erfarenheter? Skapar den en gedigen grund att stå på eller bidrar den till förutfattade meningar om människor, platser och framtida händelser?
Hanne Kjöller skrev härom dagen om en teaterföreställning där en skådespelare tvingades bryta på grund av ett studiebesök som spårade ur. Som lärare kan sådana berättelser kanske avskräcka en från att göra studiebesök, inte minst med tanke på det ansvar man har. Hur mycket spelar en tidigare dålig erfarenhet roll? Jag skulle vilja öppna upp några frågor dels om erfarenheter och förväntningar i allmänhet, dels om mina egna erfarenheter av just studiebesök.
Personligen och säkert i likhet med de flesta andra lärare, försöker jag att ha höga förväntningar på varje ny elev jag får och utgår t.ex gärna från de tidigare mer exemplariska studiebesöken jag gjort med mina elever. Jag försöker att inte låta mina få enstaka tidigare negativa erfarenheter färga av sig för mycket, samtidigt som jag försöker ringa in varför de mer lyckade studiebesöken var just så lyckade. Det ska tilläggas att det alls inte är lätt att ringa in detta varför och oftast har jag faktiskt inget ordentligt svar. När man minst anar så fungerar allt optimalt och vice versa. Det är väl det som gör det här jobbet så spännande - det är delvis oförutsägbart på gott och ont. Det är ändå min uppfattning att det alltid är bra att försöka lära sig av händelser som skett, både positiva och negativa.
Jag har flera gånger gjort olika studiebesök med eleverna. Workshops och guidade turer mm har varierat när det gäller pedagogiskt upplägg och guidens/pedagogens förmåga att möta eleverna på deras nivå och använda ett språk som de förstår mm. Trots denna variation har jag ändå alltid upplevt att mina elever uppför sig på ett exemplariskt sätt. Problem, om jag trots allt stöter på ett sådant, upplever jag snarare handlar om de negativa förväntningar som äldre vuxna ofta har på yngre vuxna. Självklart är en stor förklaring till mina positiva erfarenheter att det handlar om just gymnasieelever, men jag har också hört om motsatsen från andra gymnasielärare och guider/museipedagoger.
Så till vikten av elevens erfarenheter. Hur mycket påverkar elevens tidigare negativa erfarenheter möjligheten att ta till sig undervisningen? Det kan hända att en negativ erfarenhet från tidigare bemötande i skolan har skapat en negativ förväntan på mig som lärare, på skolan i sin helhet eller på ämnet som sådant. Samtidigt och nog så viktigt är att dessa erfarenheter också innebär ytterligare en dimension, något att ta avstamp ifrån i det fortsatta lärandet. Inte sällan kan dessa erfarenheter ha utvecklat ett reflekterande som i sin tur lett till en större analytisk förmåga. Självklart kan tyckas och de flesta lärare vill åtminstone försöka relatera undervisningen till elevens verklighet och hans eller hennes intressen, men är det så enkelt? I till exempel samhällskunskapen tycker jag att det är viktigt att ha modet att ta vara på även de svåra erfarenheterna, inte minst från skolan. Skolan är ju ett samhällets spegel och det finns mycket man kan diskutera kring bemötande, värdegrund och likvärdighet. Genom att ta sig tid och lyssna även då man som lärare känner sig provocerad och/eller frustrerad (känslor ställer till med många spratt, men kan också vara en enorm tillgång) så kan nya intressanta möjligheter till lärande öppnas. Det är också progression!
Jag vill slutligen lyfta frågan om erfarenhet till vikten av historiekunskap och den kollektiva erfarenheten. Låt oss lära oss av historien, men samtidigt ha höga förväntningar på samtiden och framtiden. Låt oss naket och modigt använda den mörka historien (även sätt att bruka och missbruka historia på) för att skapa nya sätt att lära oss och låt oss använda det positiva i vår historia för att måla upp visioner och realistiska mål
Läs också gärna Helena von Schantz och Bertil Törestads inlägg som rör Kjöllers artikel.
John Hattie som har blivit på modet nu i och med SKLs rapport "Synligt lärande" pekar på att själva motivationen inte påverkar lärandet utan att det är mer viljan till ansträngning och själva ansträngning som gör det.
SvaraRaderaÄven ett teaterbesök, en popkonsert, ... kräver en hel del ansträngning för att bli njutbar. De fodrar koncentration.
Vad betyder då negativa upplevelser? En risk för att eleven tar ett beslut om att inte vilja anstränga sig. En risk att eleven bygger skyddande murar för att dölja sin kunskap, "teater är för töntar", "titta på några som jagar en boll", ......
Tack för tipset om rapporten Jan. Jag kan tycka att diskussioner kring lärande alltför mycket handlar om kortsiktig motivation och lust. Ibland måste man "tvingas" kämpa och göra det man i utgångsläget tycker är tråkigt för att sedan förhoppningsvis upptäcka dess värde, ibland mycket längre fram, ibland till och med efter att eleven haft kursen.
SvaraRaderaJag håller helt med dig om betydelsen av negativa upplevelser och här har vi i skolan en utmaning när det gäller att låta eleven återerövra något som den upplevt negativt.
Det är erfarenheter som bygger upp förväntningar. Dessa kan vara både av negativ och positiv art. Fördomar är ofta detsamma som negativa förväntningar. Det gäller en svår sak; att inte bli offer för sina förväntningar men ändå ha dem med i bagaget. Var finns denna verkligt goda cigarr?!
SvaraRaderaBertil, det är en stor utmaning som känns angenäm och den cigarren vill jag gärna försöka sträva efter att få, fast jag inte ens röker.:-)
SvaraRadera