I går lyssnade jag på en mycket stark föreläsning av Arkan Asaad utifrån hans egna upplevelser och hans bok "Stjärnlösa nätter - en berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv". Föreläsningen anordnades av föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och handlade om en ung mans erfarenhet av de konsekvenser en hederskultur kan få. Gripande berättade han om sin fars bakgrund, sin uppväxt i Sverige, om sina föräldrars skilsmässa, om gemenskap och utanförskap, men framför allt om sina egna upplevelser av att tvingas in i ett arrangerat äktenskap och om svek och lidanden som följde i dess kölvatten. Asaad berättade också om Migrationsverkets osmidiga bemötande och om den okunskap och de fördomar som fortfarande finns bland myndigheter och ute på skolor mm. Det som särskilt gjorde intryck på mig var den framtidstro, det mod och det engagemang som Asaad står för. Det är få som likt honom först betalar det höga pris det innebär att ställas utanför en hel släkts gemenskap och sedan genom mod, kärlek och envishet kämpar för att hitta tillbaka till sin familj. Inte nog med det, Asaad vågade successivt konfrontera sin far försiktigt, men samtidigt ärligt och rakt. I dag samarbetar far och son i det som kommer bli en uppföljande bok, nämligen om faderns historia och upplevda erfarenhet.
Asaad återkom flera gånger till hur viktigt det är att närma sig hedersproblematiken på rätt sätt. Han konstaterade att det fortfarande saknas kunskap kring hederskultur och hedersvåld, inte sällan finns föreställningar om att det bara är kvinnor som drabbas eller att alla förövare är män osv. Om man tar upp hedersvåld såsom många gör, utifrån en svartvit bild och som ett problem där någon/några är offer och andra förövare, kan följden bli att de som mest behöver diskutera dessa frågor istället sluter sig eller försvarar sig med taggarna ut. Ännu värre är att inte ta upp frågan om hedersvåld över huvud taget. Kanske är det ett känsligt ämne där läraren är rädd att missförstås som någon som vill peka ut en kultur eller etnisk grupp som våldsam och förtryckande och att läraren därmed riskerar att ses som främlingsfientlig. Jag uppfattar dock ett sådant förhållningssätt som diskriminerande i sig och som ett stort svek av alla de som är utsatta för den här typen av förtryck.
Jag är övertygad om att Asaads berättelse kan lära oss mycket när det gäller hur vi i skolan tar upp och problematiserar svåra och komplexa frågor. Genom en naken skildring av en upplevd erfarenhet eller en fiktiv berättelse utifrån en verklig händelse och kontext blir perspektiven flera och den svartvita ytan blir istället ett djup som skiftar i gråa skalor. Det finns flera romaner som handlar just om sådana mänskliga öden i olika samhällen i varierande tidsåldrar. Tänk att sitta på sin älskade kateder med benen dinglande och läsa högt, för i mitt fall gymnasieeleverna ur romaner som "Röd åklagare" eller "En molnfri bombnatt"? Berättelser berör och känslor väcker frågor och engagemang.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar