I dag, denna sista dag på årets första månad har varit en sådan där dag då allting flyter. Solen lyser och ens förväntningar har överträffats. I dag har jag varit på rymmen med mina elever och gjort studiebesök inne i stan, något som är ett mindre företag att planera när man som vi håller till ute på landet med bussar som går ner till pendeltågsstationen hela fyra gånger per dag. Vi fick en heldag inne i stan. Först besökte vi Europahuset, åt sedan lunch tillsammans för att slutligen avsluta på Judiska museet där för övrigt nästa klass kom och löste av under eftermiddagen.
Jag känner mig alltid så vansinnigt stolt över mina elever när vi gör studiebesök och denna dag var inget undantag. Eleverna tar inte bara ansvar för sig själva utan också för varandra, t.ex. om någon kommer för sent eller inte hittar osv. De är positiva även om något går snett och de visar alltid alltid respekt för guider och andra arrangörer. De till och med håller rätt på mig när jag ivrigt diskuterande höll på att kliva av vid fel tunnelbanestation.
Varför vill jag då skriva om det här? Jo för att det är så otroligt viktigt för oss lärare att fokusera på det som går bra, det som fungerar och de tillfällen när man som lärare tydligt ser att man gör skillnad oavsett om det handlar om en undervisningsplanering, ett genuint engagemang eller något annat. Ibland så får man som lärare direkt feedback. I dag var en sådan dag. Jag fick en oerhörd komplimang från en av mina elever. Hon sa att hon tycker jag är engagerad. Hennes ord värmer verkligen och jag ska försöka ta till mig dem. Själv kommer jag försöka kapsla in den här dagen i mitt minne för att kunna plocka fram den när allting känns motigt. Enligt judisk tradition bryts sabbaten genom att man luktar på väldoftande kryddor. Detta gör man för att få mod och styrka att ta sig an det arbete som väntar under veckan. På motsvarande sätt brukar jag plocka fram min lilla burk med de nu torkade blommorna som jag vid särskilda tillfällen fått av elever under årens lopp.
Man ska aldrig slå sig till ro och man bör utvärdera sitt arbete för att kunna bli bättre, ändra det som är dåligt eller mindre bra och förädla det som redan fungerar. Men visst är det också härligt att vara nöjd ibland?
tisdagen den 31:e januari 2012
söndagen den 22:e januari 2012
Nämn förtrycket vid dess rätta namn!
Det är inte alltid lätt att närma sig komplexa frågor eller hålla isär äpplen och päron och det är inte alltid smärtfritt att försöka, men ibland är det rent förödande om vi inte gör det. I ljuset av Fadime Sahindals minne vill jag mer än någonsin lyfta fram vikten av att våga se sanningen, säga sanningen och arbeta utifrån sanningen. Hur kan någon på fullaste allvar mena att kampen mot hedersvåld är rasistiskt eller att barnaga här i Sverige kan liknas vid ett sorts svenskt hedersvåld? Se ledaren i SvD. Jag blir verkligen upprörd och inte minst för att sådan smörja kommer från delar av feministrörelsen som säger sig kämpa för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Höljd i dunkel bakom en kulturrelativistisk dimma osynliggörs så det fruktansvärda förtryck som många kvinnor, men även män är utsatta för. Se tidigare blogginlägg. Genom att förneka att hedersvåld finns i rädsla att det ska spä på islamofobin så handlar man ju just så som man inte vill, nämligen rasistiskt - det är ödets ironi!
När jag arbetar med temat mänskliga rättigheter väcker det ofta frågor om religion, kultur, förtryck och rasism. Flera elever har en mycket förenklad bild av Islam och muslimer, en bild som också förstärks med hjälp av bl.a.medias rapportering.Se bl.a. Mattias Gardell. Förstärks elevers svartvita bild av Islam genom att man i skolan fördjupar sig i frågan om hedersvåld? Ja frågan kan verka konstig, men tyvärr är det många som ängsligt svarar ja på den frågan. Onekligen finns alltid risken att fortsatta kunskapsluckor i kombination med information om hedersvåld kan få en motsatt effekt, i synnerhet om utmaningen att lyckas nyansera en komplex bild inte lyckas. Däremot kan vi vara helt säkra på att fördomarna mot exempelvis muslimer inte försvinner för att man låter bli att tala om hedersvåld. Kunskapen om hedersvåld som i sig kan bidra till ett framtida framgångsrikt arbete för att motverka denna typ av våld begränsas ju också.
Personligen ser jag snarare elevernas nyfikenhet blandat med ilska som ett utmärkt tillfälle att tillsammans med eleverna nyansera bilden. Vi kan då under en tid diskutera skillnaden mellan kultur och religion och mellan sekularism och teokrati. Man kan också diskutera frågan om olika tolkningsföreträden, om etnocentrism och kulturrelativism. Förhoppningsvis sår man som lärare ett frö. I bästa fall växer långsamt en mer gråvit bild fram. En bild som visar att muslimer är individer som tolkar och utövar sin religion på en mängd olika sätt. En bild som visar att hedersvåld handlar om traditioner och mekanismer som oftast inte leder till att en familjemedlem dödas, men som är fruktansvärda för de utsatta att leva under ändå och om att dessa traditioner och mekanismer också förekommer bland andra grupper, inte minst kristna. Under kursens gång återkopplar man sedan ett flertal tillfällen till temat och diskuterar dessa frågor även på religions- och historielektionerna. Allt eftersom börjar kanske det lilla fröet gro, fröet som om det kommer i god jord kan växa och bli en planta. Vissa fröer kan faktiskt även ligga till synes döda under åratal för att sedan plötsligt gro.
Vi får inte väja för att synliggöra och kämpa mot förtrycket oavsett var det finns och oavsett om det sker i det lilla eller i det stora sammanhanget. Låt oss inte förblindas av vår egen ideologi eller bekvämlighet. Låt mig slippa höra att jag är rasist när jag vill kämpa både mot islamofobin och mot hedersvåldet. Säg inte till mig att jag blundar för andra folkmord bara för att jag vill uppmärksamma Förintelsen på Förintelsens minnesdag. Säg inte att jag är emot religionsfrihet rent allmänt bara för att jag problematiserar förtryck som kan förekomma bland vissa religiöst fanatiska grupper. Sluta säg att jag accepterar lidande hos de palestinska folket bara för att jag erkänner Israels existens. Tänk om vi alltid nämnde förtrycket och förtryckarna vid deras rätta namn!
När jag arbetar med temat mänskliga rättigheter väcker det ofta frågor om religion, kultur, förtryck och rasism. Flera elever har en mycket förenklad bild av Islam och muslimer, en bild som också förstärks med hjälp av bl.a.medias rapportering.Se bl.a. Mattias Gardell. Förstärks elevers svartvita bild av Islam genom att man i skolan fördjupar sig i frågan om hedersvåld? Ja frågan kan verka konstig, men tyvärr är det många som ängsligt svarar ja på den frågan. Onekligen finns alltid risken att fortsatta kunskapsluckor i kombination med information om hedersvåld kan få en motsatt effekt, i synnerhet om utmaningen att lyckas nyansera en komplex bild inte lyckas. Däremot kan vi vara helt säkra på att fördomarna mot exempelvis muslimer inte försvinner för att man låter bli att tala om hedersvåld. Kunskapen om hedersvåld som i sig kan bidra till ett framtida framgångsrikt arbete för att motverka denna typ av våld begränsas ju också.
Personligen ser jag snarare elevernas nyfikenhet blandat med ilska som ett utmärkt tillfälle att tillsammans med eleverna nyansera bilden. Vi kan då under en tid diskutera skillnaden mellan kultur och religion och mellan sekularism och teokrati. Man kan också diskutera frågan om olika tolkningsföreträden, om etnocentrism och kulturrelativism. Förhoppningsvis sår man som lärare ett frö. I bästa fall växer långsamt en mer gråvit bild fram. En bild som visar att muslimer är individer som tolkar och utövar sin religion på en mängd olika sätt. En bild som visar att hedersvåld handlar om traditioner och mekanismer som oftast inte leder till att en familjemedlem dödas, men som är fruktansvärda för de utsatta att leva under ändå och om att dessa traditioner och mekanismer också förekommer bland andra grupper, inte minst kristna. Under kursens gång återkopplar man sedan ett flertal tillfällen till temat och diskuterar dessa frågor även på religions- och historielektionerna. Allt eftersom börjar kanske det lilla fröet gro, fröet som om det kommer i god jord kan växa och bli en planta. Vissa fröer kan faktiskt även ligga till synes döda under åratal för att sedan plötsligt gro.
Vi får inte väja för att synliggöra och kämpa mot förtrycket oavsett var det finns och oavsett om det sker i det lilla eller i det stora sammanhanget. Låt oss inte förblindas av vår egen ideologi eller bekvämlighet. Låt mig slippa höra att jag är rasist när jag vill kämpa både mot islamofobin och mot hedersvåldet. Säg inte till mig att jag blundar för andra folkmord bara för att jag vill uppmärksamma Förintelsen på Förintelsens minnesdag. Säg inte att jag är emot religionsfrihet rent allmänt bara för att jag problematiserar förtryck som kan förekomma bland vissa religiöst fanatiska grupper. Sluta säg att jag accepterar lidande hos de palestinska folket bara för att jag erkänner Israels existens. Tänk om vi alltid nämnde förtrycket och förtryckarna vid deras rätta namn!
söndagen den 15:e januari 2012
Status och förtroende hänger ihop
I skoldebatten diskuteras ofta lärares arbetstider. Inför kommande avtalsförhandling blir frågan åter igen aktuell. Se exempelvis Magnus Blixt, LR. Trenden visar att lärares arbetstid regleras alltmer samtidigt som det individuella ansvaret kvarstår. Fler och varierande typer av arbetsuppgifter läggs på läraren. Det kan handla om allt från utökad dokumentation och gemensamma möten som inte rör själva undervisningen till rena praktiska uppgifter såsom städning.
När utövande lärare själva diskuterar sin arbetstid och många faktiskt pekar på felprioriteringar möts de ofta med argumentet att andra akademiska yrkesgrupper har liknande förhållanden. Lärare upplevs gnälliga utan någon egentlig anledning. Personligen tror jag att "gnället" till stor del handlar om avprofessionaliseringen av läraryrket, som i sin tur resulterar i såväl sämre löneutveckling som sänkt status.
Jag tror "gnället" beror på fördelningen och prioriteringen av lärarens olika ansvarsområden och arbetsuppgifter och kanske inte nödvändigtvis om att arbetsbelastningen är för stor i sig. Det handlar väl om att vi också måste godta en sämre undervisningskvalitet för att klara vårt arbete inom ramen för vår avtalade arbetstid? Få lärare är emellertid beredda att göra ett sämre arbete i klassrummet för att de ska hinna med de andra uppgifterna som inte rör själva kärnan. Det handlar här om vår professionalitet och det vi faktiskt ansvarar för - resultaten. Konsekvensen blir naturligtvis permanent merarbete. Det har också ett högt pris för den individuelle lärare om h*n uppfattas som en mindre professionell pedagog av arbetsgivaren.
Som arbetsgivare kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag menar att det finns en fara i att enbart tala om bättre och sämre pedagoger och inte samtidigt ta hänsyn till den tid pedagogen har till sitt förfogande. Det är klart att det finns en koppling mellan tid och kvalitet även om det i sig inte innebär att olika pedagoger kan skilja sig åt beträffande hur väl de lyckas fånga elevers intresse eller förmedla komplex kunskap på ett sätt som når fram till eleven mm. Det finns med andra ord både en strukturell och en individuell aspekt på hur väl läraren lyckas.
Det minskade förtroendet för lärarkåren påverkar naturligtvis också resultaten. Ledord som kreativitet, eget ansvar och högt ställda förväntningar lyfts fram som centrala när det gäller elever, men hur är det med oss lärare? Kanske är vi som mest kreativa under en skogspromenad och skadar det verkligen någon om prov rättas i hemmets lugna vrå? Det är väl ändå resultatet som räknas, att läraren gör det arbete som h*n ska även om sättet h*n gör det, platsen eller tidpunkten borde kunna se olika ut beroende på lärare. Vissa lärare trivs med att förlägga en del av planeringen under sommarlovet medan andra känner att det är nödvändigt att koppla bort allt som har med skolan att göra när det är lov för att kunna återhämta sig och bygga upp den energi som så väl behövs när terminen väl drar igång.
Ja vi lärare har ansvar, men finns det förtroende för att vi klarar av vårt uppdrag på ett bra sätt? Det finns förvisso lärare som inte gör sitt jobb och det finns rentav rättshaverister såväl inom lärarkåren som inom andra yrkesgrupper, men det gäller förstås inte merparten av landets lärare. Däremot kan jag tänka mig att en alltmer reglerad arbetssituation kombinerat med misstron mot ens professionalitet kan påverka en del lärare negativt.
Jag tror en del av lösningen kan punktas upp enligt följande tre punkter:
1. Fokus på resultatet istället för metoderna. Vi måste komma till bukt med betygsinflationen och kunskapsdeflationen genom en studentexamen och centralrättade nationella prov. Det är också en förutsättning för att kunna göra ett systematiskt kvalitetsarbete på skolorna.
2. Öka förtroendet för lärarkåren, t.ex. genom mer förtroendearbetstid. Följ upp resultaten och lös problemen när de uppstår.
3. Fokus på mer tid för kärnan istället för fler och mindre klasser när det gäller resurser. Det är kvaliteten på undervisningen som måste få stå i centrum. Ibland är det bättre med större klasser och ibland med mindre. Elevers förkunskaper varierar också mycket från skola till skola.
När utövande lärare själva diskuterar sin arbetstid och många faktiskt pekar på felprioriteringar möts de ofta med argumentet att andra akademiska yrkesgrupper har liknande förhållanden. Lärare upplevs gnälliga utan någon egentlig anledning. Personligen tror jag att "gnället" till stor del handlar om avprofessionaliseringen av läraryrket, som i sin tur resulterar i såväl sämre löneutveckling som sänkt status.
Jag tror "gnället" beror på fördelningen och prioriteringen av lärarens olika ansvarsområden och arbetsuppgifter och kanske inte nödvändigtvis om att arbetsbelastningen är för stor i sig. Det handlar väl om att vi också måste godta en sämre undervisningskvalitet för att klara vårt arbete inom ramen för vår avtalade arbetstid? Få lärare är emellertid beredda att göra ett sämre arbete i klassrummet för att de ska hinna med de andra uppgifterna som inte rör själva kärnan. Det handlar här om vår professionalitet och det vi faktiskt ansvarar för - resultaten. Konsekvensen blir naturligtvis permanent merarbete. Det har också ett högt pris för den individuelle lärare om h*n uppfattas som en mindre professionell pedagog av arbetsgivaren.
Som arbetsgivare kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag menar att det finns en fara i att enbart tala om bättre och sämre pedagoger och inte samtidigt ta hänsyn till den tid pedagogen har till sitt förfogande. Det är klart att det finns en koppling mellan tid och kvalitet även om det i sig inte innebär att olika pedagoger kan skilja sig åt beträffande hur väl de lyckas fånga elevers intresse eller förmedla komplex kunskap på ett sätt som når fram till eleven mm. Det finns med andra ord både en strukturell och en individuell aspekt på hur väl läraren lyckas.
Det minskade förtroendet för lärarkåren påverkar naturligtvis också resultaten. Ledord som kreativitet, eget ansvar och högt ställda förväntningar lyfts fram som centrala när det gäller elever, men hur är det med oss lärare? Kanske är vi som mest kreativa under en skogspromenad och skadar det verkligen någon om prov rättas i hemmets lugna vrå? Det är väl ändå resultatet som räknas, att läraren gör det arbete som h*n ska även om sättet h*n gör det, platsen eller tidpunkten borde kunna se olika ut beroende på lärare. Vissa lärare trivs med att förlägga en del av planeringen under sommarlovet medan andra känner att det är nödvändigt att koppla bort allt som har med skolan att göra när det är lov för att kunna återhämta sig och bygga upp den energi som så väl behövs när terminen väl drar igång.
Ja vi lärare har ansvar, men finns det förtroende för att vi klarar av vårt uppdrag på ett bra sätt? Det finns förvisso lärare som inte gör sitt jobb och det finns rentav rättshaverister såväl inom lärarkåren som inom andra yrkesgrupper, men det gäller förstås inte merparten av landets lärare. Däremot kan jag tänka mig att en alltmer reglerad arbetssituation kombinerat med misstron mot ens professionalitet kan påverka en del lärare negativt.
Jag tror en del av lösningen kan punktas upp enligt följande tre punkter:
1. Fokus på resultatet istället för metoderna. Vi måste komma till bukt med betygsinflationen och kunskapsdeflationen genom en studentexamen och centralrättade nationella prov. Det är också en förutsättning för att kunna göra ett systematiskt kvalitetsarbete på skolorna.
2. Öka förtroendet för lärarkåren, t.ex. genom mer förtroendearbetstid. Följ upp resultaten och lös problemen när de uppstår.
3. Fokus på mer tid för kärnan istället för fler och mindre klasser när det gäller resurser. Det är kvaliteten på undervisningen som måste få stå i centrum. Ibland är det bättre med större klasser och ibland med mindre. Elevers förkunskaper varierar också mycket från skola till skola.
söndagen den 8:e januari 2012
Hur hade det gått för Polhem i dagens skola?
Härom dagen besökte jag och min familj Polhemutställningen på Tekniska museet i Stockholm. Det är en ovanligt sevärd utställning, som ger en bild inte bara av Polhem som person, entreprenör och pedagog utan också av det samhälle Polhem levde och verkade i. Som besökare får man se hur kartan förändras under Polhems levnadstid, skillnaden mellan dåtidens och dagens demografi och vilka regenter som avverkat varandra mellan 1662 och 1751. Man får också veta att över 90% arbetar inom jordbruket vid 1600-talets slut, men endast 1% inom handel osv.
Christopher Polhem var en man med stora visioner och en man som var långt före sin samtid, men Polhem var också en person som slog sig upp ur underläge, en person som kämpade med teorin fast han med dagens mått mätt antagligen hade såväl dyslexi som ADHD. Redan tidigt intresserar sig Polhem för mekaniken, men inser efter hand att han behöver även de teoretiska kunskaperna för att komma vidare. Han kämpar hårt på egen hand och kan inte sova på nätterna för att han ständigt vill hitta nya svar.
Det är dock hans praktiska färdigheter som öppnar dörrarna till universitetsstudier och genom att lyckas få igång Uppsala domkyrkas klocka inser många hans briljans. Frågan är vilka vägar Polhem hade tagit i dagens samhälle. Hade han blivit sedd i den svenska skolan eller hade hans funktionsnedsättning hamnat i fokus? I slutet av 1600-talet var exempelvis stavningen mer fri något som märks om man läser någon av Polhems texter där han gotländska diftonger syns i stavningen. Det som är mycket tydligt är dock den egna drivkraften och övertygelsen, en drivkraft som leder till envist tragglande och säkert en del tråkiga uppgifter, men också till att Polhem gick sin egen väg, en väg mot strömmen för att visa på något nytt.
Hur uppmuntrar vi Polhems färdigheter i skolan idag? Hur tar vi tillvara på den praktiska kunskap som många elever har? Hur motiverar vi dessa elever att nå riktigt långt även om de har svårt teoretiskt? Vilka krav ställer vi för att en elev ska nå ett uppsatt mål? Vad har högst status när det gäller synen på en blivande ingenjör?
En fråga som alltjämt mal i mitt huvud är hur och om vi upptäcker dagens motsvarigheter till Polhem. Vilka är i dag långt före sin tid. Finns de just i ditt klassrum? Tänk om det är samma personer som spottar snus framför dina fötter? Tänk om det är samma personer som beskriver något som i dina ögon verkar helt uppåt väggarna, men som i själva verket.....
Personligen tror jag inte det finns några genvägar. Det fanns inga genvägar för Polhem och det finns inte heller för dagens och morgondagens stora entreprenörer. Allt är inte roligt. Mycket av den kunskap och de färdigheter som ingår för att nå ett önskat mål innebär uppoffringar, tålamod och misslyckanden längs vägen, något som Polhem verkligen fick erfara. Det är också något som blir än tydligare om den stora övertygelsen och drivkraften kanske inte finns från början. Det är heller inte lätt att ifrågasätta eller gå mot strömmen, vare sig som elev eller lärare. Dessa saker tycker jag är otroligt viktiga att ha i åtanke när vi diskuterar entreprenöriellt lärande i skolan.
Christopher Polhem var en man med stora visioner och en man som var långt före sin samtid, men Polhem var också en person som slog sig upp ur underläge, en person som kämpade med teorin fast han med dagens mått mätt antagligen hade såväl dyslexi som ADHD. Redan tidigt intresserar sig Polhem för mekaniken, men inser efter hand att han behöver även de teoretiska kunskaperna för att komma vidare. Han kämpar hårt på egen hand och kan inte sova på nätterna för att han ständigt vill hitta nya svar.
Det är dock hans praktiska färdigheter som öppnar dörrarna till universitetsstudier och genom att lyckas få igång Uppsala domkyrkas klocka inser många hans briljans. Frågan är vilka vägar Polhem hade tagit i dagens samhälle. Hade han blivit sedd i den svenska skolan eller hade hans funktionsnedsättning hamnat i fokus? I slutet av 1600-talet var exempelvis stavningen mer fri något som märks om man läser någon av Polhems texter där han gotländska diftonger syns i stavningen. Det som är mycket tydligt är dock den egna drivkraften och övertygelsen, en drivkraft som leder till envist tragglande och säkert en del tråkiga uppgifter, men också till att Polhem gick sin egen väg, en väg mot strömmen för att visa på något nytt.
Hur uppmuntrar vi Polhems färdigheter i skolan idag? Hur tar vi tillvara på den praktiska kunskap som många elever har? Hur motiverar vi dessa elever att nå riktigt långt även om de har svårt teoretiskt? Vilka krav ställer vi för att en elev ska nå ett uppsatt mål? Vad har högst status när det gäller synen på en blivande ingenjör?
En fråga som alltjämt mal i mitt huvud är hur och om vi upptäcker dagens motsvarigheter till Polhem. Vilka är i dag långt före sin tid. Finns de just i ditt klassrum? Tänk om det är samma personer som spottar snus framför dina fötter? Tänk om det är samma personer som beskriver något som i dina ögon verkar helt uppåt väggarna, men som i själva verket.....
Personligen tror jag inte det finns några genvägar. Det fanns inga genvägar för Polhem och det finns inte heller för dagens och morgondagens stora entreprenörer. Allt är inte roligt. Mycket av den kunskap och de färdigheter som ingår för att nå ett önskat mål innebär uppoffringar, tålamod och misslyckanden längs vägen, något som Polhem verkligen fick erfara. Det är också något som blir än tydligare om den stora övertygelsen och drivkraften kanske inte finns från början. Det är heller inte lätt att ifrågasätta eller gå mot strömmen, vare sig som elev eller lärare. Dessa saker tycker jag är otroligt viktiga att ha i åtanke när vi diskuterar entreprenöriellt lärande i skolan.
tisdagen den 3:e januari 2012
Går vi mot bättre tider när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter?
Under julhelgen såg vår familj om alla Harry Potter-filmerna tillsammans. Jag tycker det är fascinerande hur godhet och ondska skildras i filmerna. Det faktum att vi alla har ont och gott inom oss, men framför allt hur vi förhåller oss till ondska oavsett om vi är trollkarlar eller vanliga mugglare. I den femte filmen - Phenixorden, tycker jag parallellerna med olika diktaturer blir tydlig. Trolldomsministern vägrar tro på ryktet att Voldemort (den onde) har kommit tillbaka och går systematiskt in för att tysta den motståndsrörelse som växer fram.
Utan några jämförelser i övrigt tycker jag det är intressant hur människor reagerar när man diskuterar demokratibrist och brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte sällan ses man som en domedagsprofet alternativt konspiratorisk om man understryker hur lätt vår demokrati kan omvandlas till diktatur och hur skört det vi byggt upp de facto är. Uttalanden som "vi vet bättre nu" eller "det är omöjligt att det kan hända här" följd av ett kvävt skratt är inte ovanliga. De flesta menar även att allt bara kan bli bättre eftersom vi har mer information idag och tillgång till sociala media menar många. Jag tror att det är viktigt att hålla isär optimism och framtidstro å ena sidan och blåögdhet och övertro å andra sidan. Själv är jag optimist men tror inte att det är riktigt så enkelt och så självklart. Jag är t.ex. förvånad över att demokratifrågan inte lyfts ännu mycket mer i skolan. Det är skrämmande hur skolor allt oftare låter bli att bjuda in ungdomspolitiker bara på grund av att Sverigedemokraterna nu sitter i Riksdagen. Hur demokratiskt är det?
I DN skriver Lena Andersson om demokratin som mentalitet. Artikeln gjorde mig så glad eftersom Andersson sätter fingret på något som jag sällan tycker kommer fram ordentligt i debatten. Det är lätt att vara demokratisk och tänka demokratiskt när majoriteten gör detsamma, men desto svårare om man står ensam eller i minoritet i en konform församling. Människan har alltid dragits till sociala gemenskaper. Det gör vi såväl i diktaturer som i demokratier. Utmaningen som jag ser det är att arbeta med sin demokratiska mentalitet, att våga vara annorlunda och tolerera andras annorlundaskap. För det krävs det civilkurage, något som ofta har ett högt pris.
Jag hamnade även i en diskussion härom dagen om vikten att nå ut till andra med sitt budskap och hur viktigt det är för oss pedagoger. Jag håller verkligen med om att en skicklig pedagog både befinner sig där eleverna är, lyssnar och lyfter undervisningen därifrån. Rent allmänt finns det en fara för att vi i diskussionen ändrar vår agenda och anpassar våra värderingar för att andra ska vilja lyssna. Det är en svår avvägning. Når vi inte fram alls är ansträngningen inget värd, men ändrar vi våra värderingar för att nå fram är budskapet inte mycket värt. För visst är det så att den som ingen lyssnar till ibland är den som har rätt? Se bara på händelserna i Bjästa. "Ja men alla andra säger att xxx har fel" kanske någon säger för att "bevisa" att just h*ns ståndpunkt är den rätta. Översatt i en diktatorisk kontext blir ett sådant resonemang mycket obehagligt.
"Visst kan vi ha en diktatur om det är en bra diktator" har jag hört elever säga. Vad händer om allt fler människor börjar tycka så? Vad är det som händer då människor använder tystnad och eller våld för att bekämpa antidemokratiska krafter? Personligen tycker jag det då handlar om att använda antidemokratiska metoder för att bekämpa antidemokrati och jag är övertygad om att det fungerar ungefär lika bra som att hälla olja på brinnande olja. Jag vill däremot understryka att jag på intet sätt är för eftergiftspolitik utan tror mycket på ordens makt precis lika mycket som jag tror på vikten av att lyssna på dem som inte delar ens värderingar. Demokrati är svårt, det är ett ständigt pågående projekt som inte bara är ofullständigt utan även extremt skört. Därför tycker jag det är viktigare än någonsin att arbeta med demokratifrågor och elevinflytande i skolan och vi måste börja med oss själva.
Idag läser jag om demonstrationer i Ungern. Den politiska utvecklingen i Ungern är mycket oroväckande och skulle jag vilja säga just typisk för hur demokrati successivt kan tas bort. Det handlar om en process av samverkande mekanismer och dessa förändringar till det sämre kommer ofta smygande.
Jag hoppas innerligt på ett idogt arbete med demokratifrågor. Jag hoppas på en fortsatt kamp för ökad jämlikhet och människors lika rättigheter här i Sverige och i hela världen. Jag vill tro att brotten mot de mänskliga rättigheterna kommer minska i framtiden och jag hoppas vi kommer leva i en öppnare värld och mindre intolerant värld, inte bara på Internet, något som min man Patrick Tersmeden tar upp på sin blogg.
Utan några jämförelser i övrigt tycker jag det är intressant hur människor reagerar när man diskuterar demokratibrist och brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte sällan ses man som en domedagsprofet alternativt konspiratorisk om man understryker hur lätt vår demokrati kan omvandlas till diktatur och hur skört det vi byggt upp de facto är. Uttalanden som "vi vet bättre nu" eller "det är omöjligt att det kan hända här" följd av ett kvävt skratt är inte ovanliga. De flesta menar även att allt bara kan bli bättre eftersom vi har mer information idag och tillgång till sociala media menar många. Jag tror att det är viktigt att hålla isär optimism och framtidstro å ena sidan och blåögdhet och övertro å andra sidan. Själv är jag optimist men tror inte att det är riktigt så enkelt och så självklart. Jag är t.ex. förvånad över att demokratifrågan inte lyfts ännu mycket mer i skolan. Det är skrämmande hur skolor allt oftare låter bli att bjuda in ungdomspolitiker bara på grund av att Sverigedemokraterna nu sitter i Riksdagen. Hur demokratiskt är det?
I DN skriver Lena Andersson om demokratin som mentalitet. Artikeln gjorde mig så glad eftersom Andersson sätter fingret på något som jag sällan tycker kommer fram ordentligt i debatten. Det är lätt att vara demokratisk och tänka demokratiskt när majoriteten gör detsamma, men desto svårare om man står ensam eller i minoritet i en konform församling. Människan har alltid dragits till sociala gemenskaper. Det gör vi såväl i diktaturer som i demokratier. Utmaningen som jag ser det är att arbeta med sin demokratiska mentalitet, att våga vara annorlunda och tolerera andras annorlundaskap. För det krävs det civilkurage, något som ofta har ett högt pris.
Jag hamnade även i en diskussion härom dagen om vikten att nå ut till andra med sitt budskap och hur viktigt det är för oss pedagoger. Jag håller verkligen med om att en skicklig pedagog både befinner sig där eleverna är, lyssnar och lyfter undervisningen därifrån. Rent allmänt finns det en fara för att vi i diskussionen ändrar vår agenda och anpassar våra värderingar för att andra ska vilja lyssna. Det är en svår avvägning. Når vi inte fram alls är ansträngningen inget värd, men ändrar vi våra värderingar för att nå fram är budskapet inte mycket värt. För visst är det så att den som ingen lyssnar till ibland är den som har rätt? Se bara på händelserna i Bjästa. "Ja men alla andra säger att xxx har fel" kanske någon säger för att "bevisa" att just h*ns ståndpunkt är den rätta. Översatt i en diktatorisk kontext blir ett sådant resonemang mycket obehagligt.
"Visst kan vi ha en diktatur om det är en bra diktator" har jag hört elever säga. Vad händer om allt fler människor börjar tycka så? Vad är det som händer då människor använder tystnad och eller våld för att bekämpa antidemokratiska krafter? Personligen tycker jag det då handlar om att använda antidemokratiska metoder för att bekämpa antidemokrati och jag är övertygad om att det fungerar ungefär lika bra som att hälla olja på brinnande olja. Jag vill däremot understryka att jag på intet sätt är för eftergiftspolitik utan tror mycket på ordens makt precis lika mycket som jag tror på vikten av att lyssna på dem som inte delar ens värderingar. Demokrati är svårt, det är ett ständigt pågående projekt som inte bara är ofullständigt utan även extremt skört. Därför tycker jag det är viktigare än någonsin att arbeta med demokratifrågor och elevinflytande i skolan och vi måste börja med oss själva.
Idag läser jag om demonstrationer i Ungern. Den politiska utvecklingen i Ungern är mycket oroväckande och skulle jag vilja säga just typisk för hur demokrati successivt kan tas bort. Det handlar om en process av samverkande mekanismer och dessa förändringar till det sämre kommer ofta smygande.
Jag hoppas innerligt på ett idogt arbete med demokratifrågor. Jag hoppas på en fortsatt kamp för ökad jämlikhet och människors lika rättigheter här i Sverige och i hela världen. Jag vill tro att brotten mot de mänskliga rättigheterna kommer minska i framtiden och jag hoppas vi kommer leva i en öppnare värld och mindre intolerant värld, inte bara på Internet, något som min man Patrick Tersmeden tar upp på sin blogg.
lördagen den 31:e december 2011
Reflektioner över året som gått
Det är mycket som har hänt under det gångna året, allt från grundandet av ett nytt liberalt lärarnätverk - Liberala Lärare till beslut om genomgripande förändringar på min egen arbetsplats. Det är spännande att befinna sig mitt i en stor förändring där nya utmaningar och möjligheter väntar runt hörnet. Samtidigt är det också krävande, inte minst känslomässigt. Något gammalt och anrikt som många känner till och älskar går i graven medan det nya är oprövat och kan upplevas osäkert.
Skoldebatten har varit intensiv på flera plan nu när vi fått en helt ny gymnasiereform och en ny skollag. Inte minst på de sociala medierna är debatten het. Jag har själv under 2011 börjat nosa på Twitter och upptäcker allt eftersom de många möjligheter som forumet skapar. Den skolchat som äger rum varje torsdag ger möjlighet att komma i kontakt med det utvidgade kollegiet, ett begrepp som Anne-Marie Körling myntat. Jag har ännu inte deltagit i Skolchat, men det får bli ett löfte inför 2012.
Under höstlovsveckan deltog jag i Edcamp Stockholm, något som berikade mig mycket. Det var befriande att träffa så många kreativa lärare på en och samma gång, att få diskutera i lugn och ro och låta samtalsämnena växa fram under kvällens gång. Jag vill tacka alla kunniga och kreativa lärare som delar med sig och utbyter tankar, erfarenheter och förslag på lösningar. Samtidigt som jag lär mig av mina kollegor på andra skolor inser jag hur olika våra arbetsplatser är och hur olika våra villkor ser ut på gott och ont. Det är svårt att översätta sin egen vardag till någon annans, men däremot kan man inspireras och finna egna lösningar.
Det som ändå glatt mig allra mest när det gäller skolfrågor år 2011 är löftet om att se över införandet av en ny studentexamen. För mig handlar det inte om en återgång till en gammaldags auktoritär skola med mängder av prov på meningslösa fakta. Det handlar heller inte om utslagning i ett samhälle som kräver alltmer komplex kunskap. Tvärtom handlar en ny modern studentexamen om något som är helt nödvändigt om vi vill ha en mer likvärdig skola och om vi vill slippa betygsinflation och kunskapsdeflation. En ny modern centralrättad studentexamen ska säkra mer likvärdiga betyg och möjliggöra ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan (se Skolkvalitet.se och bloggen Pluraword samt tidigare inlägg).
Skoldebatten har varit intensiv på flera plan nu när vi fått en helt ny gymnasiereform och en ny skollag. Inte minst på de sociala medierna är debatten het. Jag har själv under 2011 börjat nosa på Twitter och upptäcker allt eftersom de många möjligheter som forumet skapar. Den skolchat som äger rum varje torsdag ger möjlighet att komma i kontakt med det utvidgade kollegiet, ett begrepp som Anne-Marie Körling myntat. Jag har ännu inte deltagit i Skolchat, men det får bli ett löfte inför 2012.
Under höstlovsveckan deltog jag i Edcamp Stockholm, något som berikade mig mycket. Det var befriande att träffa så många kreativa lärare på en och samma gång, att få diskutera i lugn och ro och låta samtalsämnena växa fram under kvällens gång. Jag vill tacka alla kunniga och kreativa lärare som delar med sig och utbyter tankar, erfarenheter och förslag på lösningar. Samtidigt som jag lär mig av mina kollegor på andra skolor inser jag hur olika våra arbetsplatser är och hur olika våra villkor ser ut på gott och ont. Det är svårt att översätta sin egen vardag till någon annans, men däremot kan man inspireras och finna egna lösningar.
Det som ändå glatt mig allra mest när det gäller skolfrågor år 2011 är löftet om att se över införandet av en ny studentexamen. För mig handlar det inte om en återgång till en gammaldags auktoritär skola med mängder av prov på meningslösa fakta. Det handlar heller inte om utslagning i ett samhälle som kräver alltmer komplex kunskap. Tvärtom handlar en ny modern studentexamen om något som är helt nödvändigt om vi vill ha en mer likvärdig skola och om vi vill slippa betygsinflation och kunskapsdeflation. En ny modern centralrättad studentexamen ska säkra mer likvärdiga betyg och möjliggöra ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan (se Skolkvalitet.se och bloggen Pluraword samt tidigare inlägg).
Jag har ofta slagits av hur man i diskussionen kring betyg, prov och en likvärdig skola i mitt tycke tenderar att hamna snett. En fråga som ofta lyfts fram är att kunskapen är mer komplex idag och att den därför inte går att mäta vid enstaka tillfällen. Det är också ett av argumenten mot en ny studentexamen. Likvärdig kunskap handlar ju om att veta att exempelvis betyget MVG eller betyget A innebär en viss kunskapsnivå oavsett vilken skola du har gått på. Det ska inte blandas ihop med en likriktad kunskap utan om en kunskapsnivå som motsvarar målen och där personer med motsvarande betyg har motsvarande kunskap och färdigheter - samma kvalitet. Som liberal är en viktig fråga också att sträva efter att alla ska få likvärdiga förutsättningar att skaffa sig den kunskapen. Vad är det då för kunskapsnivå vi eftersträvar och hur mäter vi komplex kunskap? Jan Lenander väcker också denna fråga inför 2012.
När jag på en kurs tidigare i höstas frågade om det fanns någon forskning på hur den uppväxande generationens ordförråd påverkats av IT-revolutionen upplevde jag att min fråga väckte förvåning. Jag ställde den förutsättningslöst och var ju på kursen just för att jag vill och behöver lära mig mer om IKT i undervisningen. Jag är alltså positiv till den nya tekniken och beundrar den kunskap och det arbete som görs ute på skolorna, inte minst de så kallade en-till-en-skolorna. Jag ställer mig ändå frågande till det svar jag fick. Det svaret var att språket är föränderligt och att om ungdomar inte vet vad exempelvis godtycklig betyder så finns det ju massor av IT-begrepp som jag minsann inte kan eftersom jag är en så kallad "digital immigrant" osv. Ja språket är föränderligt och frågan är hur snabbt föränderligt det är och om det är lika snabbt föränderligt hos alla samhällsklasser mm. Språk är makt och något säger mig att det formella språket, t.ex inom politiken, kan komma att förändras betydligt långsammare än inom andra områden. En relevant fråga är därför om det är viktigt att alla ska kunna förstå t.ex. en lagtext eller en dom eller som jag skulle vilja uttrycka det, rätten till att förstå sådana texter.
Forskning visar att elever i årskurs fyra läser mer och tidigare, fast styckevis och delt från datorskärmen. Fler når idag en grundläggande läsförståelse men den mer avancerade läsförståelsen minskar samtidigt. Mot bakgrund av detta är min fråga mycket relevant - Hur påverkas ordförrådet hos barn som är uppvuxna med Internet och vilka konsekvenser kan det komma att få.
När jag ibland har diskuterat svensk skola och kunskapsnivå med min före detta man som arbetar på Ericsson så förstår jag att frågan om kunskap är komplex. De kunskaper och färdigheter som unga svenska ingenjörer har är något som ofta efterfrågas internationellt. Det beror enligt honom på att svenska ingenjörer anses mer kreativa och flexibla än många andra. Frågan är då också vilka förutsättningar just dessa ingenjörer fått och vilka familjeförhållanden de kommer ifrån. Vilka grundskolor och gymnasieskolor har det gått på osv? Det är onekligen så att kreativitet och flexibilitet är egenskaper som är värdefulla och faktiskt också nödvändiga i dagens samhälle. Icke för ty så finns det viktiga och nödvändiga värden och kunskaper som vi i den svenska skolan måste bli bättre på att förmedla och utveckla, inte minst de språkliga och kognitiva verktygen även hos de mest utsatta barnen/ungdomarna. Varför ska vi nöja oss med hälften när vi kan få både och?
När det gäller frågan om en ny studentexamen är det viktigt att understryka att en sådan bör mäta de viktigaste kunskaperna färdigheterna (se Helena von Schantz), det eleven faktiskt kan tillämpa och faktiskt förstår i slutet av kursen. Rätt utformad skulle en sådan examen, som von Schantz också påpekar, kunna innebära färre provtillfällen totalt sett för eleven. Med andra ord handlar det inte om fler prov och framför allt inte prov om meningslösa fakta som man lika väl kan hitta på nätet utan snarare om hur man hanterar sådan fakta, hur förtrogen man är med vissa begrepp, hur man använder och förstår språkets olika stilar och uttryck mm. En slutexamen kan inte mäta allt en elev lärt sig, men rätt konstruerad kan den mäta just en del av de färdigheter som lärandet under flera år har lett fram till.
Låt oss anta morgondagens utmaningar! Låt oss börja 2012! Istället för att haka upp oss på att en elev kan ha en dålig dag, låt oss diskutera hur vi kan hjälpa elever att klara av provtillfällen och hur de som trots allt misslyckas ska kunna få nya chanser. Det är ju den verklighet som möter våra elever om de väljer att studera vidare. Istället för att låsa fast oss i vilken typ av kunskap som är viktig bör vi vara överens om att vi alla behöver olika typer av kunskaper och intelligenser. För att kunna behärska ett språk räcker det naturligtvis inte med att kunna en massa glosor, men utan glosor har man ju inget material att arbeta med så att säga...Istället för att fastna i vilket undersvisningssätt som är riktigt så bör vi inse att ett undervisningssätt aldrig passar alla elever och att vi behöver variera undervisningen. Det är också så att det en lärare gör bra kanske en annan gör bra på ett annat sätt, något som Jan Lenander återkommande tar upp i sin blogg. Istället för att låsa fast oss vid att man aldrig kan uppnå en likvärdig skola eller likvärdiga betyg bör vi fråga oss hur vi kan få en mer likvärdig skola och hur vi kan mäta komplex kunskap på ett modernt sätt så att betygen åtminstone blir mer likvärdiga.
Ett gott nytt 2012 önskar jag er alla!
Ett gott nytt 2012 önskar jag er alla!
söndagen den 4:e december 2011
I historielärares sällskap
I torsdags deltog jag i ett fortbildningsseminarium om källkritik. Kvällen anordnades av Historielärarnas förening och vi var ca 70 stycken lärare som tog oss till Medeltidsmuseet trots rejält med regn och motvind. Ja ni läste rätt - 70 stycken historielärare på ett och samma ställe och en av dem var jag. Det var en fantastisk känsla att träffa andra kollegor med samma ämnesbehörighet och samma nördighet. Detta säger jag också mot bakrund av att jag är ensam historie- och samhällslärare på min skola och ytterst sällan träffar kollegor som har historia i sin behörighet.
Kvällen öppnades med ett lite ironiskt konstaterande att visst är det fantastiskt med nya forskarrön - det spelar ju faktiskt roll vad läraren gör när det gäller vad eleven lär sig.
Det kändes så befriande att träffa andra som på ett självklart sätt diskuterar historia ur ett vetenskapligt perspektiv, som lyfter fram progressionens betydelse även i ett ämne som historia och,som på ett naturligt sätt diskuterar värdegrundsfrågor med historiens glasögon på. Det var också mycket givande att lyssna på Kettil Mannerheim, samordnare på Stockholmskällan när han på ett mycket inspireradne sätt berättade om hur man kan levandegöra undervisningen genom att lyfta in primärkällor rakt in i klassrummet.
Sist men inte minst ser jag också mycket positivt på det preliminära fortbildningsprogram som föreslogs inför våren. Likt en röd tråd löper frågan om likvärdighet genom de olika programpunkterna, något som uppenbarligen Historilärarnas förening ser som en hjärtefråga. Sedan ett antal år tillbaka har också historielärarna i Skåne utformat och tillämpat ett gemensamt prov för att sträva mot ett mer likvärdigt kunskapsinnehåll och en mer likvärd bedömning. Provet ligger ute på nätet - Historieprov.se och kan laddas ner även av andra historielärare ute i landet.
Kvällen öppnades med ett lite ironiskt konstaterande att visst är det fantastiskt med nya forskarrön - det spelar ju faktiskt roll vad läraren gör när det gäller vad eleven lär sig.
Det kändes så befriande att träffa andra som på ett självklart sätt diskuterar historia ur ett vetenskapligt perspektiv, som lyfter fram progressionens betydelse även i ett ämne som historia och,som på ett naturligt sätt diskuterar värdegrundsfrågor med historiens glasögon på. Det var också mycket givande att lyssna på Kettil Mannerheim, samordnare på Stockholmskällan när han på ett mycket inspireradne sätt berättade om hur man kan levandegöra undervisningen genom att lyfta in primärkällor rakt in i klassrummet.
Sist men inte minst ser jag också mycket positivt på det preliminära fortbildningsprogram som föreslogs inför våren. Likt en röd tråd löper frågan om likvärdighet genom de olika programpunkterna, något som uppenbarligen Historilärarnas förening ser som en hjärtefråga. Sedan ett antal år tillbaka har också historielärarna i Skåne utformat och tillämpat ett gemensamt prov för att sträva mot ett mer likvärdigt kunskapsinnehåll och en mer likvärd bedömning. Provet ligger ute på nätet - Historieprov.se och kan laddas ner även av andra historielärare ute i landet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)